Den moraliska marklyften och jakten på endorfinerna

Innan jag la om min träning helt och hållet brukade jag köra de sedvanliga 6-8 repetitionerna och träna igenom de olika muskelgrupperna var för sig. Efter ett dussin år var gympassen nere i ett eller max två i veckan. Jag la mer tid på löpning och klättring. Gymmet var så trist att jag nätt och jämt lyckades hålla knäböj och bänk på en rimlig nivå. Det som höll mig igång var mina två gamla brutna ryggkotor.

De numer svagt trekantiga kotorna är ett minne från tiden som skibum i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Jag knäckte tredje ländkotan efter en idiotdropp på snowboard där jag landade i motlut. Jag knäckte sjätte kotan (nerifrån) efter ett trettiofemmetershopp i Riksgränsen när jag landade snett. Två kompressionsfrakturer som gjort att min svank har blivit mindre, alltså mer rak. Försäkringsbolaget förbarmade sig och jag kunde senare kvittera ut en tre procents invaliditetsförsäkring, som jag söp upp under studenttiden. Det innebar förstås ingen förbättring av fysiken. Den uppgiften fick ett annat järn sköta om.

Jag förkastade rätt snabbt sjukgymnastens gummisnoddar och balansbrädor och smet ner på det riktiga gymmet iförd min korsett. Rak i ryggen som preussisk soldat, om än av helt fel anledning. Turligt nog var frakturerna, som jag fick med fyra års mellanrum, stabila, vilket innebar att jag rätt snabbt kunde träna upp mig. Och sedan dess har jag aldrig riktigt släppt skivstången.

Men att bara träna för hälsan räcker inte. Och hade det inte varit för de tunga skivstångsövningarna hade jag förpassat inomhusgymmet till historiens skräphög för länge sen. Men jag upptäckte att de tunga lyften, såsom knäböj, marklyft och i viss mån bänkpress gör något med humöret som en bicepscurl aldrig kommer i närheten av. De frammanar den där plötsliga känslan av välbefinnande. Lite som det första glaset vin på en middag, eller den första alen på puben, om man nu ska göra den jämförelsen.

Endorfinerna är svårflörtade, inga billiga fnask som lockas fram av hantelflyes, sittande bicepscurl eller några fåniga crunches. Nej, det krävs en större insats. Stora tunga helkroppsövningar såsom knäböj och marklyft så kommer lyckan smygande i takt med att man höjer vikterna. Det fungerar med ett rasande crossfitpass eller ett rejält V02-max med kettlebell också, men då kommer välbefinnandet mer efteråt, i form av bisvärmen som surrar omkring i kroppen.

Det finns hursomhelst en underbar moral i det här. Det går liksom inte att fuska sig till endorfinerna. Den som gör det bekvämt för sig missar poängen.
Och just av den anledningen är det väldigt konstigt att jag nästan alltid får ha racken för mig själv på Friskis. Som idag:

Och någonstans är jag förstås glad över att jag får ha min stång ifred. Kanske är det som en gammal polare till mig sa, när gänget på 4-5 pers bara hade två vinare att dela på: ”Kan inte jag få dom. Det är bättre att en blir full än att ingen blir full”.
Idag är han nykter alkoholist.

Comments

Jaha, nu har du lyckats lura mig att göra en Sandstig. Innan midsommar skall jag klara 2 x BW i marklyft.

Visst är det skönt att outa sina mål och måla in sig i ett hörn. Men det kommer du klara av.

Riktigt skön metafor med din polare, jag fattar PRECIS vad du menar 😉

Kommer att tänka på något jag läste igår med lite samma tema, om crossfit:
”Ingen jag känner som håller på och har blivit biten har inte vilodagsdepressioner ibland.”

Sorry, the comment form is closed at this time.