Pavel säger: byt kettlebell

Det är första gången jag gör en full serie, enligt Enter the Kettlebell, på 32:an. Tog närmare 50 minuter, med det kändes inte så långt. Folke (6 år) och hans kompis satt och spelade spökjakten i samma rum så jag fick rycka in och läsa hjälp-poletterna i pauserna:

Kom ihåg, ni får inte ställa några frågor när jag håller i det röda klotet, det kan vara farligt

Det är kul att titta tillbaka på sina poster på hemsidan. Så här såg pressen med 32:klotet ut den 13 april förra året:

Jag firar med en pilsner, tre råa ägg och två salamismörgåsar. Enligt Pavel så ska jag byta klot nu. Och eftersom ”The Party is always right” får jag nog lyda. När nästa lön kommer, se till att ha en 36:a redo; Kettlebell Center!
Avanti!

VO2-max med tjocka kettlebellshandtag

Idag var första gången jag körde VO2max-protokollet på F&S gym. Lyckades hitta ett hörn bredvid fläktsystemet, baxa undan bänkpresställningen och lägga mobilen med träningsappen på golvet. Det fungerade faktiskt, även om det var fullt med folk. Protokollet har en benägenhet att stänga ute omvärlden.

Det var också första gången jag på allvar provade Alex kettlebells. De känns till en början väldigt aviga med sina extremt tjocka handtag. Efter en stund vande jag mig dock. Handtagens storlek gör att man drar på sig lite mer mjölksyra i underarmarna.
Om man är ute efter att slå sitt PR kan det säkert påverka, och de som har små händer kan nog få det ganska tufft. Samtidigt – mjölksyretåliga underarmar kan man aldrig få nog av. Och det är inte omöjligt att tjocka handtag
kan vara lite snällare mot valkarna.

Kvaliteten på Alex klot är dock undermålig. Ytlacken lossnar lätt och en kille skrev in och berättade att när han tappade klotet på gräsmattan gick handtaget på klotet helt sonika av. Så låna gärna. Köp inte.

Gymspegeln är din fiende

Summering av veckan

Axeln mår bra. Armbågsmärtorna är överkomliga men det känns lite som om jag balanserar på slak lina. Öm dagen efter press och klättring, men någorlunda fräsch när det är dags igen.

Lyckades göra sju pressar med högern och åtta pressar med vänster med 32-kilosklotet. Det är märkligt: jag pressar fler med vänstern trots att jag är högerhänt. En teori är att vänstern egentligen är svagare men att man kompenserar upp det genom att omedvetet utveckla en bättre teknik.
Om man jämför två jämbördiga klättrare av olika kön noterar man ofta att tjejen har bättre teknik, framför allt vad gäller fotarbetet. Starka klättrare kan kosta på sig sämre teknik. Men inte om de vill vara på topp.

Det är svårt att metodiskt träna teknik. Att se sig i spegeln samtidigt som man pressar eller gör någon annan teknikkrävande övning känns meningslöst, åtminstone när man har kommit förbi nybörjarstadiet. Min teknik blir sämre när jag ser mig själv. Synapserna tycks ta en omväg via spegelbilden istället för att gå direkt ner i musklerna.
Fokus landar på att se istället för att känna.

Läs resten »

Kommentering avstängd

Lätt pass och armbågsproblem

En öm armbåge och en knakande axel har fått mig att avstå klotet en vecka. Jag är livrädd för tennisarmbågsliknande syndrom. Tar lång tid att läka. Har dock klämt in ett par löprundor, knäböj, klättring och lite maghjul så kroppen har varit igång.
Idag var det dags är lite klot igen. Axeln kändes bra, men armbågen ömmar. Jag har haft tur vad gäller skador och sjukdomar. Klarade mig undan sonens vattkoppor och har kryssat mellan förkylningar och virus.
Få se hur det känns imorgon. Voltaren och vila är pest.

Utslängd från Friskis gympalokaler

Så hände det till slut. Tråkmånsarna på Friskis och Svettis har slängt ut mig från gympalokalerna. En trevlig liten epok är därmed över. Jag brukade alltid gå in gympasalarna och köra lite handstående eller hopprep. I gymmet finns det helt enkelt inte plats. Ytorna är upptagna av löpband, crosstrainers och diverse maskiner. Men nu är det alltså över med det. Personalen mumlade något om att försäkringarna inte gäller. Och så har dom ju sina regler att följa. Att gympalokalerna står tomma före klockan fem spelar ingen roll.

Det finns två sätt att sig an en gymmiljö: antingen drar man i maskiner, eller så tränar man i grupp under friska tillrop. Tycker man inte om maskiner eller trivselfascism får man baxa sig till hörnet av själva gymmet och krama en skivstång. Jag har sagt det tidigare och säger det igen: fitnessbranschen är såå tråkig. Den är Nordkorea kombinerad med ultrakapitalism. Stelfrusen skit draperad i paljettklänning. En mök i silkespapper.

Min handstående träning får därmed ta nya vägar. Jag försöker köra handstående armhävningar med så lite assistans mot väggen som möjligt. Att hitta balansen åtminstone någon sekund när man är på väg ner blir en helt annan sak. Mycket tyngre, mycket svårare. Man pressar mer med triceps än axlar, känns det som. En sann utmaning. Framför allt när väggen är nära. Det blir så lätt att sparka ut med benen för att få stöd.
Jag hade föredragit att stå i mitten av en stor lokal. Fri från räddningsplankor och falsk trygghet.
Det är så man utvecklas.

Kettlebells, bilkrock och gaffatejp

Bombbältet - gaffatejp löser det mesta

Har varit uppe i trakterna kring Jokkmokk i veckan. Ingen direkt träning, snarare härdning då temperaturen gick ner till 35 minusgrader. Nästan overkligt kallt. Det kändes som om tänderna skulle spricka när man öppnade munnen – det finns en vits med norrländsk fåordighet.
Det var med andra ord rätt skönt att komma hem till GBG. Det röda klotet väntade.

Jag har ju mitt mål att pressa 40 kilo den sjunde maj, men tycker det är lite segt att bara köra med 32:an. Dessvärre körde jag in i en taxi i Jokkmokk med hyrbilen. Taxin kom från höger och snövallar skymde sikten. PANG, rätt in i sidan. Inga personskador men bilarna såg rätt risiga ut efteråt och gatan var full av plast (dagens kofångare). Problemet är att jag inte hade någon självriskeliminering på hyrbilen vilket var otroligt korkat. Med andra ord så sinade 36-kilosfonden i samma takt som hyrbilens spolarvätska rann ut på Jokkmokks frusna gator.

Men, som man brukar säga, det man inte har i huvudet kan man ersätta med gaffatejp. Jag hittade två gamla 2-kilos viktmanschetter i garderoben och tejpade fast en i taget. Vips, så har jag både ett 34-kilosklot och ett 36-kilosklot. Det är världens fulaste anordning, men faktiskt fungerar det någorlunda. EN bilkrock i Jokkmokk får ju inte sätta stopp för 40-kilosjakten.
Och så får jag väl ta mig till Härlanda någon dag för att kolla in Kettlebell Centers nya lokaler.
Det ser riktigt fint ut på hemsidan.

Maghjul ut och press

Har gjort fulla utrullningar med maghjulet de tre senaste passen, men jag får verkligen ta i så jag nästan går av. Känns i korsryggen vilket tyder på att de inte är riktigt strikta ännu. Men det borde komma vilket dag som helst.

Ett litet lyft vad gäller pressen idag. Höll mig mig till 3:or istället för stegar. Av någon anledning är det lättare att koncentrera sig på tekniken när jag kör 3 reps. Idag kändes det som om jag var starkast i slutet av passet och jag kunde utan större problem göra sex reps på varje arm på sista setet. Förmodligen fick jag till positionen på klotet bättre, jag vred ut armen något längre bak än jag brukar och det ger klart mer kraft. Det är lätt att hamna för lång fram med klotet eftersom man, till skillnad från hantelpress, håller det i rack framme på bröstet.

Nu hoppas jag bara att någon tar in Kenneth Jays bok Perfecting the press så man får nörda ner sig ordentligt i den här underbara övningen. Kom igen Kettlebell Center! Jag vill inte beställa den från Draknästet.

Styrkelyft & funktionell bullshit

Kände mig nästan som en arkeolog på gymmet idag. Det var länge sedan jag körde styrkelyftsövningar med skivstång och det var riktigt skönt att rota fram gamla rutiner. Den knappa differensen mellan knäböj och bänkpress skvallrar om att squats har varit ett lågprioriterat område. Marklyften kändes rätt bra, vilket jag förmodar beror på att snatch med kettlebells håller hamstrings och rygg pigga.

För den som vill läsa en hyllning av klassiska basövningar med skivstång och tillika en kraftfull diss av fitnessbranschen rekommenderar jag Everything you know about fitness is a lie. Den är publicerad i Mens Health, av alla tidningar.

I sin jakt på den perfekta träningskuren hamnar skribenten Daniel Duane hos en personlig tränare som är certifierad i ”funktionell träning”. Här blir det riktigt roligt. Tränaren har snöat in fullständigt på balansbollar och de här halvkloten som kallas för Bosu. Duane blir mycket riktigt ett ess på att göra cirkuskonster. Han kan göra squats med tio kilos hantlar stående på en balansboll. Styrkemässigt står det förstås still. Så nu börjar jakten på ”the secret of real health”. Naturligtvis är hemligheten lika enkel som alltid, men det är en roande resa att ta del av.

Jag har själv funderat en del över meningen med balansbollar.
Läs resten »

Träning under träden

I väntan på det här värmer jag upp i Änggårdsbergen



En fantastiska dag; sol, vindstilla och ett par minusgrader. Hade planer på att springa min vanliga runda i Ängårdsbergen men det slutade med en helt improviserad runda, ibland på stig, ibland genom obanad terräng. Se där en fin tall, jag springer dit. En intressant bäckravin, jag följer den. En ås, undra vad som finns på andra sidan…

Löpning kan vara det mest underbara som finns. Det kan också vara det tråkigaste. Pulsklockor, tidsbestämda intervaller och andra styrmedel kan göra löpningen till en ganska inrutad sysselsättning, med fokus enbart på själva träningen. Inget fel med det, men den där larger-than-life-känslan får jag personligen bara när jag släpper alla tankar på träning och bara är i rörelse. Ser träden svischa förbi, känner lukten av barr, förmultnat trä och jord. Idag sjöng dessutom fåglarna i skogen och jag såg två hackspettar som hackade efter insekter i torra trädstammar.

Skogen i Änggårdsbergen är ingen urskog, men den är i alla fall naturlig, icke odlad, och där finns vissa sjok som ser ganska orörda ut. Riktig urskog är en bristvara i Sverige. Vi har kanske runt 5 procent orörd skog kvar i Sverige. Det mesta är påverkat av människan och större delen av den svenska skogsmarken har någon gång varit kalhuggen. Det mesta man ser från bilfönstret när man åker genom Sverige är skogsplantager.

Att springa förbi ett riktigt gammalt träd, som har överlevt skogsbränder, stormar och yxor, motorsågar eller skördare, är därför någonting extra. Min dröm är att få kuta omkring i Nationalparker i norra Sverige och kanske allra helst – i Reedwood National Park i USA.
Någon gång ska det bli av.

Press i väntan på vattkoppor

Sonen har troligen fått vattkoppor (mer än halva dagisskaran har varit sjuka redan) och jag har aldrig haft det som barn. Så i väntan på att jag ska drabbas körde jag en hel serie stegar med press idag. Alltså den stege som Pavel Tautsoline rekommenderar i Enter the Kettlebell.
Försöker vila mellan och en och två minuter mellan varje serie så det tar en hiskelig tid. Det tog säkert 45 minuter, men då lyckade jag laga en spagetti med köttfärssås under tiden.

Fördelen med vila mellan stegpinnarna (1/1, vila, 2/2, vila, 3/3, vila osv.) är att kan man klämma in många repetitioner med tung vikt. Nackdelen är att det blir ganska tråkigt efter ett tag. Jag har alltid sagt att en idrottsmans bästa egenskaper är konsten att uthärda tristess. Förmodligen är det en av anledningarna att jag aldrig blev någon idrottsman. Lusten räcker till tre stegar. Förmodligen kommer man rätt långt på det med.

Kommentering avstängd