Noll koll inom svensk bodybuilding

1992 blev det förbjudet att köpa och sälja anabola steroider i Sverige och 1999 förbjöds användning. Det bekommer varken det internationella bodybuildingförbundet IFBB eller tävlande kroppsbyggare. På proffsnivå får inga dopningstester på anabola steroider genomföras. Så nyligen som år 2000 försökte hindrade IFBB handgripligen testpersonal att genomföra sitt jobb på en tävling.
Att dopningskontroller inte avskräcker folk från att använda anabola steroider finns det ett otal exempel på. När bodybuilding etablerade sig som tävlingssport på 1980-talet grasserade konstgjort testosteron bland de tävlande.
– All tog steroider, säger Peter, en före detta kroppsbyggare som tävlade i slutet av 80-talet.

Peter vill, likt ett flertal andra som jag har varit i kontakt med, förbli anonym. I kroppsbyggarkretsar betraktas det ofta som förräderi att gå ut med obekväm information.
På 80-talet vann Peter Götalandsmästerskapen, en distriktstävling som kvalificerade de bästa deltagarna för SM. Det var en liten tävling, men den som inte ”tog något” kunde räkna med en jumboplats.
– Låt oss säga att tre av de tävlande var bra, fem var sådär och två var helt värdelösa. Sen kom han som inte hade tagit något, säger Peter om dopningsfrekvensen i tävlingar på distriktsnivå.
Då dominerade Deca-Durabol, Primobolan och ryssfemmor – varianter av testosteron. Idag, säger Peter, tar många som vill vara med i toppskiktet tillväxthormon. Oftast i kombination med andra preparat.
– Jag känner en kille som gick från 68 kilo till 125 kilo på två år. Och han var stenhård i kroppen.
Tillväxthormon är till för barn som har stannat i växten och utvanns i början från döda människors hypofyser. En obehaglig bieffekt var Creuzfeld Jacobs syndrom – samma sjukdom som drabbar människor som ätit kött från kor med galna kosjukan. Numera finns tillväxthormon i syntetisk form . En tremånaders kur kostar drygt 50 000 och kunde tills nyligen inte spåras i dopningskontroller.
Peter säger att ingen brydde sig särskilt mycket om dopningskontroller på 80-talet. Kontrollen är fortfarande minimal. IFBB tillåter bara fullskaliga dopningskontroller på amatörtävlingar. På proffstävlingar testas de tävlande endast på vätskedrivande preparat. Något som Kennet Wiklund, Svenska Kroppskulturförbundets (SKKF) ordförande finner absurt.
– Det är klart att det är dubbelmoral, säger han.
IFBB är en mäktig organisation med koppling till många kommersiella intressen. Gymbranschen omsätter stora belopp och många bodybuilding- och fitnesstävlingar organiseras av företag och privata intressen, framför allt i USA men även i Sverige. Den senaste, B&K Classic Body Contest, hölls i höstas.
Förkortningen B&K står för tidningen Bodybuilding och Kraftsport Sports Magazine och ägs av Ove Rytter. Via sitt bolag Effektiv Produktion fick Ove Rytter tävlingen sanktionerad av IFBB. Det skulle vara en pro-am-tävling, där alltså både proffs och amatörer ställde upp. Men när Kennet Wiklund kom till tävlingen tillsammans med kontrollanter släpptes han inte in.
– Två stora vakter klev fram och satte händerna i bröstet på mig, säger han.
När Wiklund efter en timma tjatat sig in och skulle genomföra testerna gick IFBB:s Wayne de Milia, ansvarig för proffsdivisionen, emellan. De Milia förklarade att några tester inte kom på fråga och hävdade att tävlingen lydde under IFBB. Och eftersom proffs deltog skulle ingen testas.
– Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Kennet Wiklund.
Ove Rytter säger att dopningstesterna stoppades av De Milia och ingen annan. Att Wiklund blev stoppad av ska ha haft en praktisk orsak:
– Han hade ingen biljett, säger Rytter.
Rytters historia motsägs dock av hans medarbetare, tävlingspromotorn Alexander Jihlke. Före tävlingen skrev Jihlke ett brev till Wiklund där Wiklund avråds från att genomföra dopningstester med argumentet att SKKF inte alltid har dopningstestat på de tävlingar de själva organiserat.
Jihlke hävdar i brevet att flera av de tävlande inte skulle ställa upp i B&K Classics om testerna genomfördes: ”dessa profiler kan – om testet av någon anledning visar sig positivt – bli av med både arbete och karriär. Jag vill därför veta hur du ställer dig i frågan. Så att alla inblandade vet vad som gäller – och hur de/jag ska handla.
Idag, tio månader senare, säger Alexander Jihlke att ”orden kan inte var så välvalda”.
– Men det var ett antal tävlande som var irriterade på förbundet. De var rädda för att SKKF skulle testa sänder tävlingen.
Testa sönder tävlingen?
– Ja, att de skulle förstöra tävlingen genom att inte följa reglerna.
Reglerna Jihlke hänvisar till är IFBB:s proffsregler. Regler som skulle gälla, trots att det enligt Wiklund bara var en (1) av de nio tävlande som var professionell.
– Den här händelsen var första spiken i kistlocket på bodybuildingsporten, säger Kennet Wiklund som i flera år kämpat för att få SKKF upptaget i Riksidrottsförbundet.
Wiklund säger att motståndet mot dopningstester beror på pengar. Scenen behöver stora namn för att överleva – namn som inte tål dopningstester menar Wiklund.
Efter B&K Classic har IFBB bestämt att pro-am-tävlingar inte längre ska hållas. Allt för att tävlande ska veta ”vad som gäller” i fråga om dopningstester.
Trots att Kennet Wiklund uppenbarligen är obekväm för IFBB har han nu erbjudits medalj för sitt arbete mot dopningen. Medaljen ska delas ut av Ben Weider. Ben och hans bror Joe beskrivs ibland som ”ägare” till kroppsbyggarsporten. Joe Weider sponsrar alla stora tävlingar, ger ut de största tidningarna, har kroppsbyggare kontrakterade och står för runt 25 procent av handeln med kosttillskott. Vidare är Ben Weider president i IFBB, världens mäktigaste bodybuildingorganisation med 172 medlemsländer under sig.
Om medaljen säger Kennet Wiklund:
– Jag ska ta emot den. Sen ska köra upp den i häcken på honom.

*Av Ola Sandstig, artikeln publicerades i Offside hösten 2001