Jonas Colting: Triatleten mot strömmen

Han är Sveriges mest framgångsrike triatlet, och har på senare år gett sig in i debatten om kolhydrater och fett med ohejdad energi. För RTG ger han sin syn på träning, hälsa och berättar hur han kom över sitt ”kolhydratmissbruk”.



Jag såg på din blogg att du hade hade tränat 50 timmar på nio dar. Hur ser en normal vecka ut för dig?
Jag har inga normala veckor. Det dyker alltid upp något man måste göra så jag är väldigt flexibel och varierad. Just nu tränar jag för Ultra Man på Hawaii. Dom närmaste tre dagarna blir det mycket cykel. Tre till sex timmar per dag. Det växlar beroende på mitt fokus. Jag springer mycket året runt. Periodvis kör jag väldigt mycket stenålderspromenad, framför allt när det är långt från tävling. Det blir en mix av simning, cykling och löpning. Varvat med stenålderspromenad och funktionell träning.

Du kör inte efter ett strikt schema?
Nej aldrig.


Har du aldrig gjort det?
Nej, jag kör väldigt intuitivt. Jag är en hopplös träningspartner. Mina kompisar skojar om det. Vi bestämmer nånting, och dan därpå då passar det inte mig, ”klockan tio känner jag inte för det här utan då blir det halv tolv i stället”. Jag kan dra på träningen hela dan så får jag ett jättebra pass på kvällen istället. Jag har aldrig trott på det här med att forcera träningen. Jag är ingen dygdig luthersk idrottsman som ska plåga på till varje pris utan det ska finnas ett syfte med träningen hela tiden.

Annars kan man få för sig att en triatlet ska ha en luthersk eller nästan kalvinistisk disciplin?
Många är ju såna, men dom kvantitativa människorna blir heller aldrig särskilt bra. Dom blir världsmästare på att skriva träningsbok istället.


Jag hade fått för mig att du höll på att trappa ner. Men kanske har jag helt fel.
Om du läser min blogg kan du se att jag var väldigt trött efter sommaren. Det sliter ju med triathlon. Ibland tar det över livet. Men triathlon är väl inte lika viktigt idag som det har varit tidigare. Jag kan säga så här, jag kommer inte att tävla lika ofta som förut.
Jag har fortfarande höga idrottsliga ambitioner, men jag kommer att ha längre perioder där jag jobbar med mitt hälsomissionerade, om man kan kalla det så, där jag utvecklar andra saker hos mig själv. Jag har fler strängar på min lyra idag.

Hur gammal är du?
Trettiosju.



I uthållighetssporter kan man hålla på rätt länge. Hur gammal kan man vara och vara på topp som triatlet?
Det är individuellt. Jag har varit på proffstävlingar där både herr- och damklassen samma år vanns av 42-åringar.
Det beror på många faktorer. Till exempel när man börjar träna, alltså hur många mil man har i benen. Folk som börjar senare har fördelen att dom har mindre totalt slitage.
Men i slutändan handlar det definitivt om motivation. Folk blir sämre när dom tränar mindre. Och att man tränar mindre beror på att man har andra prioriteringar, att man inte har passionen och gnistan. Sedan kan man förstås också känna att man har blivit sliten, att det endokrina systemet inte klarar av lika mycket belastningar, det hormonella systemet är lite utslitet. Nästan alla typer av överträning idag kopplas tills stress och till en oförmåga att generera tillväxthormoner och så där.
Jag tror att livsstilen man har påverkar väldigt mycket. Har man ett laid back liv och inte stressar upp sig då klarar man mer.



Går det att kombinera triathlon och familj?

Nja…jo, det är klart det gör, men…Det finns ju många jätteduktiga triatleter som har familj, några av dom bästa världen. Men dom familjerna och fruarna driver ju ingen egen agenda, utan dom är ju liksom sherpas. Du kan inte ha två personer som driver en egen agenda på ett bra sätt, det är fullständigt omöjligt. Dom gånger jag har haft riktigt bra relationer är när tjejen har levt mitt liv.
Men nu pratar jag alltså om att ligga på toppnivå, inte komma bland dom tio bästa i SM. Då finns det inget utrymme för någon som inte helhjärtat ställer upp.

Var ligger triatler på träningslistan?
Väldigt högt. Jag kan inte se nån annan idrott där man tränar lika mycket. Men man klarar mycket träning eftersom man håller på med tre grenar.


Om man jämför med idrottsmän som tjänar mest pengar, till exempel fotbollsspelare, så tränar ni enormt mycket mer.
Det är inte så att man automatiskt får en belöning för att man tränar mycket. Livet är fullt av orättvisor. Idrotten är kommersiell. Det är underhållning.
Men man ska komma ihåg att triathlon är en mycket större sport än folk i Sverige tror. Om du jämför med längdskidåkning så är det Kalle Anka i jämförelse med triathlon. Längdåkning är stort i kanske femton länder, och visst det finns OS och det är mycket tradition.
Vasaloppet är skitstort men vad vinner segraren där, 50 000 kronor? Segraren på Hawaii vinner en och en halv miljon. Iron Man är nånting som går långt utanför triathlons begreppsvärld. Det är en global idrott med proffsatleter och tävlingar på varje kontinent. Det finns världscuptävlingar där man vinner 200 000 dollar. Man kan tjäna pengar. Inte på golf och tennisnivå men väl så mycket som i många andra idrotter.

Du har ju hållit på i tjugo år ungefär. Hur har din träning utvecklats under dom åren?
För min del har träningen utvecklats till att bli mer hälsomedveten, med mer inslag av hälsobaserad funktionell träning. Förr i tiden var det mycket mer trial and error, jag var bredare i mitt sökande. Jag gjorde flera misstag. Jag kände inte min kropp lika bra som jag gör nu och jag åt ju mycket sämre och var oftare sjuk.

Vad var det för misstag du gjorde som du kommer ihåg?
Kolhydratmissbruk och träningen generellt. Jag käkade müsli så det blödde ur munnen, mer eller mindre. Jag kunde heller inte skilja lika bra mellan distans och kvalitet. Det var typiska motionärsmisstag, för få långa pass och för få hårda pass, istället för att köra väldigt långt och väldigt lugnt, eller kortare och väldigt hårt. Det blev för mycket ”mellanmjölk”, alltså jag gjorde det som gruppen gjorde. Jag tränade mer i grupper när jag var yngre, där alla gjorde likadant. Mycket mittemellanträning utan något specifikt syfte.



Vi ska återkomma till ditt kolhydratmissbruk. Men, nu på senare år har det blivit väldigt populärt med hårda intervallpass, HIIT-träning [Högintensiv intervallträning]. Har det påverkat dig?

Du menar tabataintervaller?

Ja, tabataintervaller och högintensiv intervallträning. Korta stenhårda intervaller. Hur ser du på det?
Jag tror att det kan fylla sitt syfte. Det kanske inte har så hög relevans i det rent idrottsspecifika, men jag tror att det har en bra och viktigt hormonell roll, att man stimulerar systemet på ett visst sätt när man kör det här. Samtidigt måste man vara medveten om att den mest intensiva träningen är den mest riskfyllda, ur skadeperspektiv och att man kan bränna ut sig.
Mjölksyreträning generellt sett är kontraproduktiv för långdistansidrottare. Dom enzymer som sköter aerob uthållighet går stick i stäv med den här mjölksyretåligheten. Man kan inte utveckla alla förmågor samtidigt, utan vissa typer av förmågor kan komma på bekostnad av andra.


Man måste veta vad man träna och vad man ska göra. Om man kör Iron Man så har man ett oerhört litet behov av överfart egentligen, som att springa korta stenhårda tvåhundringar när allt som behövs i en Iron Man är att hålla en fart på säg 3,50 per kilometer. Då springer man på 2,40 på Iron Man-maran. Och gör man det är man i absolut världsklass. Den farten behöver man inte träna stenhårda 200-intervaller på 30 sekunder för att klara.
Jag kör mycket korta, hårda och snabbar intervaller i vattnet under simningen. Det kan man göra ganska skonsamt. Men jag har inte renodlat det riktigt.

Håller du fortfarande på att experimentera med din träning?
Ja, lite grann. Jag tror aldrig att man är fullärd. Man måste var på tårna och testa lite grejer. Men jag har ganska bra fart i kroppen och kommer långt på kontrollerad distansträning där jag inte kör för hårt. Och sen spetsar jag till det med lite intervaller.

Det här med tabataintervaller har blivit lite småtrendigt. Är det något som du överhuvudtaget har sysslat med?
Lite grann. Men senast jag sprang tabataliknande intervaller skadade jag mig i sätesmuskeln och det känner jag av fortfarande. Det är svårt att kombinera. Ska man springa 12-14 mil i veckan och cykla långt och simma och helt plötsligt smäller man på ett stenhårt intervallpass i en fart som inte är relevant då kanske man får en bristning.
Idrott är otroligt specifikt. Man definierar ju inte en idrottsman efter vad man inte kan. Man säger ju inte att Haile Gebrselassie är en dålig idrottsman för att han inte kan simma hundra fritt fort liksom. Man säger ju inte att Mikael Phelps är en dålig idrottsman för att han inte kan springa maraton. Man får se vad man ska ha det till. Jag förstår vitsen [med korta hårda intervaller] för motionärer och jag förstår den hormonella betydelsen. Men att träna som idrottsman och hälsoträna är två skilda utgångspunkter.
Man är känslig när man tränar mycket. Man ska vara försiktig med sånt som ger stor muskulär output. Allt från tunga knäböj till maxiruscher. Man riskerar mycket. Det är som att spela på börsen, man kan få en jäkla avkastning, men man kan också torska och bli av med hela sitt kapital.



Du pratade förut om kolhydratmissbruk. När kom du på det här?

I mitten på 90-talet läste jag In Fitness and in health av Phil Maffetone. Det är en av dom bästa böckerna jag läst, även om den är lite daterad idag. Det var den första boken jag läste som berörde att inte stressa det hormonella systemet för mycket, att inte köra distansträning på för hög puls, att förstå skillnaden mellan aerob och anaerob.
Framför allt lärde jag mig hur socker påverkar kroppen och vikten av bra fetter. Det var den första stora insikten i att jag har blivit lurad eller felunderrättad. Att det var ett stort systemfel, inte bara inom idrotten utan i samhället i stort, i vår syn på mat.

Men hur la du om din kost rent praktiskt?
Jag började äta betydligt mindre pasta. Flingor åt jag betydligt mer sällan. Sen har jag undan för undan lagt till bra fetter, avokado till exempel. Det var en utbildningsfråga. Jag började fördela proportionerna annorlunda. Alla dom här snabba raffinerade kolhydraterna och det här typiska med att äta flingor och gryn, det tog jag bort till 90 procent.

Men om du ska ut springa i två-tre timmar hur laddar du upp inför det? Eller laddar du upp överhuvudtaget?
Nej, på morgonen tar jag en kopp kaffe och springer.

Du tar en kopp kaffe och springer alltså?
Absolut. Jag kan äta nåt litet också. Kanske en skiva rostad surdegsbröd med lite mandelsmör, för att jag tycker om hela proceduren att sätta mig ner och läsa tidningen, ta en kaffe och äta nåt litet. Kanske magen kommer igång så att man kan gå på toa innan. Men jag äter absolut ingen måltid.
Skulle jag cykla fem timmar så hade jag kört dom här bananpannkakorna, med framför allt ägg, lite banan, mandelsmör, kanel och frysta blåbär i smeten, och lite kokosfett på. Det går perfekt att cykla fem timmar på det.

I stora drag äter du mer fett och färre kolhydrater än tidigare?
Ja, och mer protein.

Jag själv provade att springa två mil på ett par hårdkokta ägg på morgonen. Jag blev rätt mör, men det här var ju bara en gång. Men hur ska man tänka om man vill lära sig att mer gå på fettet i dom här uthållighetsidrotterna?
Jag är själv rätt okänslig för det här och skulle kunna slänga i mig fem skivor vitt bröd och springa på det, men jag pratar mer ur ett långsiktigt hälsoperspektiv. I vitt bröd är det ju inte så mycket substans. Men vräker jag i mig en stor müslitallrik får jag stora problem med magen, blir svullen och du vet, det kommer upp såna här jävla osmälta gryn i munnen. Vedervärdigt, fruktansvärt äckligt. En ond smak i munnen.
Flingor och f-müsli [Axa) och sånt där måste vara det värsta man har kommit på. Alltså [höjer rösten upphetsat] osmälta gryn är fruktansvärt. IBS, det här med svullen mage, det kommer ju från flingor.

Dom gör ju reklam för fibrer och säger att det ska vara bra…
Fibrer är en stor myt. Vi ska inte ha så mycket fibrer. Det är nästan kontraproduktivt för vår matsmältning, det tar ju plats för det som är näringsriktigt. Vi har ju ingen komage där det ska idisslas runt i fyra olika magar. Jag tror att fibrer är en kraftig vaneföreställning.

Men det här tjatas det ju om jämt och ständigt, under hela vår uppväxt, att man ska vräka i sig dom här fibrerna. Vad kommer det från?
Det är ett tacksamt budskap för att sälja in dom här produkterna med gryn och mjöl. Det är bara bullshit tror jag. Och bevisligen skapar det en massa magproblem. Folk äter ju grönsaker och gryn till förbannelse för att dom ska gå ner i vikt. Och äter man det med väldigt lite fett drar det igång höga insulinnivåer skapar en otrolig obalans i matsmältningssystemet. Vår matsmältning är beroende av fett för att den ska funka bra.

Apropå fibrer och gryn så jag att du hade nån typ av debatt med AXA. Vad tycker du dom har gjort för Sveriges idrottare?
Ha, ha, nej, dom är ju ett företag som alla andra. Jag vet inte om man kan klandra dom, det är upp till individen att ansvara för sitt ätande. Men det är klart att dom har väl vilselett en hel befolkning, det får man väl ändå säga. Men sanningen är ju inte dold, utan den finns där ute. Vi har en förmåga att resonera logisk och det står oss fritt att göra.

Axa-konspirationen där man delar ut broschyren Uppladdningen i parti och minut till barn, där har det ju inte varit uppenbart att det har varit köpt information. Det vara samma med kampanjen ”socialstyrelsen informerar att man ska äta 6-8 skivor bröd om dagen”. Det var ett samarbete med brödinstitutet. Det fanns en industriekonomisk agenda i botten.

I många av våra kostråd finns det en sociopolitisk bakgrund. Ta till exempel kött. Åt man kött på 70-talet då tog man mat ur munnen från tio afrikanska barn. Retoriken har ofta inte med folkhälsa att göra, utan kan vara politisk eller industriekonomisk. Och just den köpta informationen har AXA hjälpt till att sprida väldigt mycket.

Men om man nu ser lågkolhydratkost ur ett politiskt globalt perspektiv, då måste det vara svårt för hela världen att leva på den kosten. Vad tänker du om det?
Jag tror inte att man kan tänka så. Jag kan ju inte låta bli att äta fett för att ”det här kan man ju inte göra i Sudan eller Guatemala”. Jag tror att människor som är hälsomedvetna också är miljömedvetna. Man strävar efter bra mat och bra produkter, kontinuitet och beständighet. Man kan inte ta ansvar för det stora utan att man först tar ansvar för det lilla.
Miljöbovarna är ju de som står för det raffinerade, det förädlade, det industriella. Människor som är hälsomedvetna vill ha det närodlat, ekologiskt, med så få mellanhänder som möjligt.
Om människor i världen var mer måna om sin hälsa skulle vi få det bättre. Ohälsotal kostar mycket pengar.

I det så kallade fettkriget, mellan framför allt Stephan Rössner och Annika Dahlkvist, har väl den globala aspekten egentligen aldrig kommit fram.
Nej, jag tror inte dom har pratat om den aspekten. I det fallet så handlar det väl om gammal kunskap och prestige som angripits av nya rön, och jag tror att det är väldigt svårt att ogiltigförklara hela sin karriär och säga ”jag få nog tvingas att revidera det jag har tjänat pengar på och prata om i 40 år”.
Man ska komma ihåg i Rössners fall, att han har haft andra särintressen och suttit i styrelser och blivit avlönad av livsmedelsföretag. Då tycker jag att det är svårt med trovärdigheten om man uttalar sig om dom produkterna.

Du skrev i Borås tidning att vi var utsatta för en konspiration. Kan du förklara det för dom som inte har läst artikeln?
Konspiration och konspiration…men det är väl så att livsmedelsverket och dom instanserna som är satta att värna om vår hälsa och som vi ska kunna lita på har grundat sina råd på helt felaktiga premisser. Dom har ju inte själva kunnat tolka vad dom har läst och använt felaktiga studier.
När en samling läkare och professorer har granskat studierna som livsmedelsverket baserar sina råd på har dom kommit fram till att livsmedelsverket antingen är helt inkompetenta eller att dom av något annat skäl falsifierat slutledningen. Därför finns det en starkt misstro. I mina ögon är både dietister och andra som jobbar med livsmedel gravt felunderrättade och felutbildade. Det kan låta som en hård sanning men så är det ju.
Det finns en hel värld där ute med kunskap och motstridiga uppgifter. Den vanliga människan som är måttligt intresserad av det detta har då blivit vilseförd.
Man kan ju dra vilka konspiratoriska paralleller som helst till det här, men jag är övertygad om att dom tongivande människorna bakom både livsmedels- och läkemedelsindustri har samma intressen. Man gör folk sjuka med ena handen, sen håller man dom vid liv med mediciner i den andra handen. Allting kommer på individens bekostnad.

Vilken är den största missuppfattningen inom hälsobranschen tycker du, när det gäller människor som är utbildade?
Det är väl att fett är farligt, framför allt mättad fett. Att man ska skära ner på det för att det skapar ohälsa. Det är en av dom absolut starkaste missuppfattningarna.

Varför tror du att den är så stark?
Den har upprepats gång efter annan. Men ett budskap blir ju inte mer sant för att man ropar det med hög röst. Det har kommit från livsmedelsverket och vi har fått det via reklam. Dom flesta kanske inte lever i en värld där vi ifrågasätter auktoriteter. Man litar på sin läkare, man litar på sin dietist.

Den här debatten har ju hållit på i några år nu. Vilken sida tror du kommer att skriva historia?
Redan nu märker vi att pendeln börjar svänga. Livsmedelsverket har mer eller mindre fått krypa till korset på vissa punkter. Och bara det att Annika Dahlqvist inte kunde fällas av socialstyrelsen för sina behandlingsmetoder var ju ett fantastisk framsteg.
Jag tror att Sverige har kommit ganska långt och att historien kommer att ge det sunda förnuftet och evolutionen rätt. Jag menar, varför skulle mättat fett vara farligt när vi ätit det i alla tider? Varför skulle margarin framställt i en fabrik vara bättre för oss än smör från en ko?
Vi ser att det finns en folkrörelse för det här – föräldrauppror mot margarin och lättmjölk – på många platser i Sverige. Man behöver inte ens någon akademisk utbildning för att förstå det här utan det är vanligt bondförnuft egentligen.
Jag tror den sidan kommer att segra, men sedan ska man vara medveten om att det finns en extremt stark industri som pumpar ut reklam och motstridiga budskap.



I samband med förändring av kosten har du även börjat köra annan träning, som dina primal walks och stenåldersträningg, och du var på ett MovNat-läger med Erwan Le Corré. Hur påverkade det dig?

Jag hade ju koll på det mesta tidigare, men det som påverkade mig mest är hur otroligt duktig man kan bli på det här när man tränar. Jag blev medveten om mina egna begränsningar som triatlet, att man bara blir duktig på det som man tränar hela tiden.
Det bekräftade mycket av det jag visste. Vi var väldigt samstämmiga i våra åsikter och har därför också pratat om att jobba ihop. Det som jag gör, med stenålderspromenader, är som en svensk lightvariant av det som Erwan Le Corré gör.
Jag var fascinerad över vad man kan göra med sin kropp. är ju inte specialist på nånting med jävligt duktig på väldigt mycket. I allt det här med urmänsklig rörelseform är han oslagbar. Det är fascinerande.

Han kör allting barfota?
Inte hela tiden. Han är ju inte någon världsfrånvänd människa. Det han håller på med är en väg till optimerad hälsa. Det är inte back to nature på det planet. Det finns ingen vits med att leva som i Into the wild, och fly den moderna världens fördelar. Vi har en mängd saker som vi naturligtvis vill bibehålla. Det handlar om att undvika det som skapar ohälsa.

Det är inte frågan om att göra antingen eller. För en del människor är det så svart och vitt ”jaha nu är det det där som gäller” och så gör man bara det och slutar med allt annat, men det är inte mitt syfte.

Det blir lätt när man läser tidningar att det är det senaste som gäller, men såna här saker har vi ju alltid gjort.
Folk tror att man ska hitta sanningen, hemligheten eller nyckeln. Men det finns inte. All träning är ju bra träning så länge man får den gjord.



En sista fråga. Du tävlar, skriver böcker kör träningscamps, och du har startat det här med primal walks och stenålderträning. Vilken är din femårsplan?

Ja, haha, det är en jättebra fråga. Men det är faktiskt en brist som jag har. Jag är lite intuitiv. Det kan vara bra för det bygger inte så mycket stress, men man utnyttjar heller inte sina resurser fullt ut. Jag håller väl på att jobba på min femårsplan. Generellt sett så lever jag som jag vill leva. Optimalt är att jag lever så här om fem år också, med nya kunskaper.
Jag har aldrig haft ett riktigt jobb och skulle väl vilja fortsätta på det sättet.
Att leva nära min idrott, få träna och röra mig och givetvis föreläsa och missionera, sprida det här budskapet. Det är jävligt kul. Men det är inte en så definierad femårsplan.
Jag har inte gjort nån pdf på den.


Publicerat i novmeber 2010 av Ola Sandstig, för Reclaim the Gym