Kasta joggingskorna – spring naken

Jag är helt hänförd. Igår lät jag mina tunga superdämpade hightech Brooks stå kvar i hallen. Istället tog jag på mig ett par fjäderlätta flipflop-tofflor och gav mig iväg på en 25 minuters löprunda. Jag var nervös, kände mig till och med lite dum när jag korsade Älvsborgsgatan framför en fullsatt 3:ans spårvagn med toffeln floppande mot asfalt och häl. Men känslan var enorm. Löpesteget blev otroligt lätt, och ännu lättare när jag på Västra kyrkogården tog av mig tofflorna och sprang barfota på asfaltsgångarna mellan de blomprydda gravarna.

Det var nästa hädiskt. Inte mot de döda och de begravda, nej, men mot hela sportbranschen som i decennier tutat i oss att våra fötter behöver gelkuddar, pronationsstöd och stoppning i klass med förarhytten på en upphottad epatraktor. Och att vi dessutom ska behöva byta ut skiten efter 18 månader.
Allt enligt kommersens inbyggda logik.

Det var två-tre år sedan som jag började ändra mitt löpsteg. Istället för att landa på hälen försökte jag landa mitt på foten och snabbt glida över på trampdynan. Det kändes avigt i början, men med tiden försvann de värsta häldunsarna.
Jag sprang fortfarande i vanligare löparskor, den klonkiga stoppade varianten. Och trots förbättrat löpsteg har jag titt som tätt har stukat till foten i terräng. Inte så konstigt, eftersom den tjocka sula som konventionella löparskor bygger
inte bara dämpar utan också fungerar som riktigt ondskefull hävarm när du väl trampar snett.
Alltså behövdes ett par nya skor.

Jag har kompisar som sjungit lågprofilskornas lov i ett par år nu. Märken som Inov8 och Newton börjar vinna mark. Ultralätta skor som har betydligt tunnare sula, mindre stoppning och mer eller mindre kräver att löparen landar längre fram på foten. Problemet är bara att de ofta kostar mer än de ”vanliga” skorna. Det borde vara tvärtom.
Så när jag häromdagen surfade runt lite och hamnade på Liljeros blogg klarnade allting. Man behöver inte skor. Själv kombinerar han och några andra kettlebellträning med löpning i Vibram Five Fingers – en korsning mellan fingervante och sockiplast. Med vibramgummi som sula.

Säkert bra, om man är beredd att lägga en tusing. Annars kan man göra som den mexikanska indianstammen i boken Born to Run gör – springa i sandaler. Eller som etiopiern Abebe Bilika gjorde 1960 när han chockade hela världen – springa barfota och vinna OS i maraton och sätta nytt världsrekord på distansen.
Poängen med löptekniken, oavsett om man springer i lågprofilskor, Five Fingers, sandaler eller barfota, är att de bygger på kroppens naturliga rörelseschema. Rent biomekaniskt är människor helt enkelt inte designade för att landa på hälen.
Det är ”moderna” löparskor (läs sportbranschen) som fått oss att lägga om löpsteget. Och när vi väl gjort det är vi fast i löpskoträsket och tjatet om att byta ut skorna var 100 till 150:e mil annars bla, bla, bla.
Men, som sagt, det är aldrig för sent. Igår bestämde jag mig för att testa att springa i flipflops. Om inte annat var det väldigt praktiskt. När asfalten såg jämn och fin ut och jag inte siktade några krossade glas eller spottloskor var det bara glida ur dem och springa barfota med dojorna i händerna. Man landar i stort sett på trampdynan, låter hela mellanfoten gå i och när hålen touchar marken skjuter man ifrån automatsikt. Lätt, vackert och oerhört naturligt.
Idag är träningsvärken i vaderna enorm. Vad jag förstått tar det ett tag, kanske upp till ett halvår, innan man har vant kroppen. Stressar man fram längre distanser eller springer för ofta kan det uppstå bristningar i vadmuskeln och/eller problem med hälsenan. Skynda långsamt. Och för all del, flipflops är inte den ultimata framfotsskon. Tåknipet är lite irriterande.
Återstår att se om sport och fitnessbranschen vaknar. Dagens joggingdojor är lika fysiskt felaktiga som det skräp som idag fyller gymmen – maskinerna. Kroppens rörelsemönster ska varken låsas in i maskiner eller skor. Dags att förpassa dem till historiens skräphög.
Avanti!

Comments

Intressant det här. Har själv aldrig på allvar testat barfotalöpning men har en förmåga att få ont i benhinnorna om jag springer i tunna skor på hårt underlag. Kan dock tänka mig att det beror på att jag fortfarande springer med ”hälen först”-teknik. Vad jag har upptäckt är att kettlebellen funkar bättre barfota. Tjocka sulor liksom suger upp en del av kraften i övningar som swings och framförallt snatches och dom bidrar till sämre balans i turkish get ups.
Jon

Håller med vad gäller kettlebell, barfota är bäst. Jag tror att problemen med benhinnorna (har också haft det, om inte annat i lumpen när vi sprang på asfalt i militärkängor. Korkat) i löpning ofta beror på just för hård hälisättning i kombination med för långt löpsteg.

Barfotasteget är kortare. Du kommer landa med kroppsvikten rakt över foten.
Om man tränar barfotalöpning lite då och då bättrar man på löpsteget och kan föra över det när man kör med skor.

Jag är själv nybörjare vad gäller barfotalöpning, så ta inget för kontant. Ska lägga ut lite länkar med bra info. Barfotafolk tenderar att bli lite religiösa, men helt klart finns det en logisk poäng med tekniken.
Prova, men bered dig på en djävulsk träningsvärk i vadern.
ola

Sorry, the comment form is closed at this time.