Born to run, vetenskapen och löpglädjen

När jag var på familjesemester på Kreta för några veckor sedan fick jag äntligen tillfälle att läsa Born to Run, i en riktigt bra svensk översättning (Jag vet av erfarenhet att det kan vara rätt svårt att översätta amerikanska reportage, med långa meningar, bisatser och ett överflöd av semikolon, som är tabubelagda i Sverige).

Jag var förväntansfull, men något skeptisk i början. Den amerikanske reportern Christopher McDougall bygger upp intrigen i en näst intill mytologisk anda. Den indianstam som McDougall försöker lokalisera har inte bara fått förmågan att springa bekymmerslösa ultramaror med modersmjölken utan bor i en trakt med livsfarliga ormar, människoätande jaguarer och mordlystna knarksmugglare. Och det var just det där med ”människoätande jaguarer” som jag störde mig på. Det lät som någonting ur Tarzan.
Men, ju mer jag läste desto mer såld blev jag. Till slut vara jag så tagen av äventyren med Caballo Blanco, Barefoot Ted och alla dom andra att jag bara ville ut och springa, hela tiden. På Kreta är naturen dessutom lik den kanjon i Mexico som boken kretsar kring. Trånga raviner med taggbuskar, stekande hetta och gamar som kretsar över bergspassen. Jag kände mig som Caballo Blanco – åtminstone i fem minuter, tills terrängen tog död på mig.

Efter jag kom hem har jag fortsatt springa (eller rättare sagt kommit igång igen efter ett ganska slappt halvår) varvat med kettlebell och allt det andra förstås.
Och dessutom har har jag fått förmånen att följa en debatt som borde tagit fart för många år sedan.
Det verkar som författaren till Born to Run har dragit slutsatserna lite väl hårt på dom studier han refererar till. Sajterna Träningslära, Fysiopodden och en recension i Svenskan har tagit upp en del brister i boken. Slutsatserna är väl de gamla vanliga: det finns inga vetenskapliga bevis för att barfotalöpning är bättre eller skonsammare än löpning med sedvanliga dämpade löparskor. Eller rättare sagt: det finns inga bevis för att löpning där man landar längre fram på foten är bättre än hälisättning. Det finns däremot en del som talar för att man kanske ska undvika steg där man sätter ner foten långt framför kroppen (alltså landar tungt på hälen).

Så långt väl, folk får springa hur dom vill. Jag har min övertygelse, att ett löpsteg där man landar längre fram på foten är bättre, att man inte behöver den kraftiga dämpning som dagens löparskor har, och att det är fullständig skitsnack att gamla löparskor är farliga för hälsan. Men jag är inte dogmatisk. Jag springer barfota ibland, men oftast i skor med liten dämpning (jag älskar mina Nike Waffles, ett par retrodojor jag köpte på rea, som funkar utmärkt för mitt löpsteg, men som tilllåter hälisättning, vilket kan vara bra i brant nerförslut)

Vad som trots allt förvånar mig är den energi som läggs på att försöka motbevisa vissa av Christopher McDougalls teser. I decennier har hela löparbranschen, med god hjälp av olika fitnessmedier och en och annan sjukgymnast, trummat in olika budskap. Som att man ska byta löparskor efter 100-150 mil, att man inte ens ska köpa skor på rea därför att de har legat på lagret så länge att dämpningen har tappat effekt, att man ska landa på hälen och sedan ”rulla fram” i steget, att vi lider av överpronation eller underpronation, med mera. Det märkliga är att det inte finns, och har aldrig funnits, några bevis (vetenskapliga) för dessa ”sanningar”. Och detta faktum är betydligt mer irriterande än Born to Runs brister.

Jag skulle säga att Born to Run, trots en bitvis tendensiös tolkning av rapporter, är det första riktiga stora försöket att nå ut till en bredare publik och ta död på skobranschens myter. Att Christopher McDougalls samtidigt skapar några nya myter är i jämförelse försumbart, om än något onödigt. Budskapet hade gått fram ändå.
Klart är att inte någon bok/skrift/artikel tidigare har gett mig så stor lust att ge mig ut terrängen. Vare sig det är barfota, i sandaler eller i löparskor.

Comments

Vad vill branschen göra? Sälja skor. Vilka är deras argument? Teknologi och att ny teknologi är bättre än gammal.
Klart som fan att de är livrädda för att bli avslöjade med att ha sålt snake oil de senaste trettio åren. Och det är ju nästan rörande hur de dessutom försöker glida med på ”barfota-tåget”samtidigt. We hates it, som Gollum hade sagt.

Väldigt intressant recension!

Jag har bara en liten kritik, kanske helt onödig i sammanhanget. Vill bara säga att det inte är onödigt att försöka motbevisa McDougalls teser. Det är så vetenskap fungerar och alla som håller på med (eller låtsas hålla på med som i McDougalls fall) vetenskap bör utsättas för stenhård, saklig kritik för att vi ska komma fram till nåt. Peer review kallas det ju inom vetenskapen och skobranschen ska helt klart utsättas för samma process, skoningslös och sanningssökande.

Som Per skriver, skobranschen har sålt snakeoil med sina produkter. Något de inte borde komma undan med längre. Bevisa att er produkt fungerar eller försvinn från marknaden!

Det här är min ideologi, kommer aldrig hända iom att ingen bryr sig om bevis men det är dit jag tycker vi bör sikta.

Absolut ska man granska teserna även i Born to Run. Men min poäng är att man/vi kanske borde lägga än större energi på att granska sko- och löparbranschen. McDougall överromantiserar (det är väl en del av charmen i boken), och överdriver, men han hade kunnat säga ungefär samma sak med samma framgång, med en nitisk redaktör/faktagranskare vid sin sida.

Men vad gäller skobranschen bygger hela dess fundament på någonting som inte har något egentligt stöd. Det är lite New Age tolkat av ingenjörer. Istället för kristallterapi får du en pronationssko med tre centimeter klack.
Jag tycker i alla händelser det är bra att ni på fysiopodden ifrågasätter!

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.