Mixad klättring – att lämna sin bekvämlighetszon

Utsteget på Reconquista - en liten söndagsutflykt på Ramberget

Med skinkorna värkande av fredagens knäböj och ryggen lite öm efter en massa kettlebellsvingar lyckades jag och Per äntligen försöka oss på den där klätterlinjen på Ramberget. Och som alltid var allting mycket svårare än jag kunde föreställa mig.

För er som inte känner till Ramberget är det den iögonenfallande granitklumpen (80 m.ö.h) på Hisingen man ser från Lundbyleden. Under många år var berget krönt med old school grafittin ”KPMLR” på en av de översta väggarna, det vill säga innan kommunen skickade ut någon för att tvätta bort det. Under senare år har Ramberget varit i hetluften på grund av bygget av den Saudiarabiskt finansierade moskén vid bergets fot. Tycka vad man vill om det, men Rambergets kvalitéer som klätterberg är oförändrade.

För en månad sedan, före regnet spolade bort snön på klipporna, så tittade jag som vanligt upp på berget när jag kom körande på Lundbyleden. Bristen på omfattande fuktig mark uppe på berget gör att det inte rinner särskilt mycket vatten på klippan, men den smått historiska köldknäppen hade trots allt gjort att vissa ispartier kom i dagen. Framför allt en liten ispelare väckte mitt intresse. Kanske inte mer än fem-sex meter hög, inbäddad i ett nordostvänt hörn halvvägs upp på väggen.

Inte mycket, men om göteborgare kan man inte ha för stora krav. Man får se allt i sitt sammanhang. En liten ispelare på en stor klippa innebär ju att man måste ta sig dit och därifrån och den resan innebär en 40 till 50 meter lång klätterled.
I lördags åkte vi hursomhelst dit och visst, ispelaren var kvar!
Kruxet var förstås inte isen, utan den inledande 15 meter långa och hyfsat branta sprickan man måste klättra för att komma dit. Lös blöt klippa inne i rännan och blankpolerad klippa utan fotsteg utanför rännan gjorde det hela väldigt ”intressant” – för att använda ett begrepp som britter brukar göra när klättringen känns osäker, nervig eller rentav livsfarlig.

Att klättra mixat, alltså med stegjärn och isyxor på bitvis isfri klippa, är som köra tunga windmills med kettlebells stående på en balansboll som ligger i en stupränna. Du får ta i allt vad du kan. Samtidigt får minsta oförsiktiga rörelse dig att glida över kanten.
Allting sätts på prov: styrka, uthållighet, balans, koordination, smidighet…you name it.
Och naturligtvis föll jag. Den ena isyxan var för dåligt fastkilad i en spricka, rycktes ut och jag ramlade handlöst baklänges ut i den avgasmättade hisingsluften.
Men som tur var är sprickan hyfsat välsäkrad. Efter tre-fyra meter fångade repet upp mig. Sedan var det bara att gå på igen.

Lustigt nog finns det få saker som skapar sådan trygghet och självförtroende som när man fallit i klättringen och allting gått som planerat. Säkringarna sitter kvar, repet fångar mjukt upp fallet och den nervositet man byggt upp under klättringen avtar. Vetskapen om att allting fungerar gör att man klättrar betydligt mer avslappnat när man försöker igen.
Det är också fördelen med att lämna sin comfort zone eller bekvämlighetszon. Jag tror att det gäller allting man tar sig för. Vad gäller träning och sport är det ofta den överdrivna respekten för vikterna, repetitionerna, distanserna eller motståndarna som får folk på fall. Att lämna tryggheten och ta sig vatten över huvudet är inte så farligt som det först verkar. Ett misslyckande ter sig värst på avstånd.
Och vid mitt nästa försök så stannade yxan mycket riktigt kvar i sprickan.
Avanti!

Klätterleden sedd från Lundbyleden. Ispelaren på övre tredjedelen är halvt dold



Insteget och den inledande sprickan på Reconquista. Gradering: runt M5 kanske

Insteget och den inledande sprickan på Reconquista. Gradering: M5 ?



Grafitti från 1869 går inte att tvätta bort

Comments

Fin led, välrensad :-), snällt att ni lämnade ett block att kroka yxorna runt i början där kaminen smalnar av. Spännande alldeles före döda trädet, bra is i pelaren och försedd med utstegskamin som ju alla bestigningsleder skall ha. En pärla!
2011-02-25
magnus

Vad kul att du gjorde den! Jag var nästan säker på att sista tåget hade gått efter varmperioden.

Sorry, the comment form is closed at this time.